Känner mig kluven. Ska jag vara arg? Ledsen? Besviken? Samtidigt som jag vill vara så glad som möjligt, tänka på annat, gå vidare. Varför tar det emot.. Vill inte känna så här, mådde så bra ett tag. Flög runt på rosa moln, men nu går jag in i väggen varje dag. Orkar inte bry mig om att äta, träna eller nånting. Blir endast måltider när jag kommer ihåg det och långa ensamma promenader med musiken i öronen. Jag och tankarna.
Hatar mig själv på ett vis. Jag är en person som släpper in människor i mitt liv väldigt lätt. Förlåter alldeles för lätt.. Det är inte många som lyckas få mig falla om man ska ta ur killperspektiv, men jag ger alla en chans att visa vilka dom är. Varför skulle man inte det? Annars vet man ju inte. Vet vad? Ja, jag vet inte vad det är man söker efter egentligen. Ensamheten blir väl för stor helt enkelt.
Jag är trött på svek. Växt ifrån allt som har med leka-med-andras-känslor att göra. Blä på er. Du hade åtminstone kunnat vara ärlig, det är det enda jag beger från er. Var ärliga!
Du hade rätt när du sa att du inte var som alla andra killar, för du var mycket värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar