Usch, jag hatar ensamhet. Det känns stort och kallt, inte alls i min smak. Men nu får jag fan bita ihop och hålla ut. Det är alltid värst i början!
Nu är min bästa vän Linn på väg hem från Falun igen, endast för att sova hemma hos mig i Älvdalen inatt och för att åka tillsammans ner till Falun imorgon bitti. Så vad fan klagar jag över egentligen? Jag har VÄRDLENS bästa vänner. Men även en liten människa med världens bästa vänner kan känna sig ensam och rädd ibland.
Det är det här jag vill, egentligen. Men det är svårt att bryta nånting man varit van vid i 3 ½ års tid. Det är INTE konstigt att det känns konstigt. Och det är det jag måste inse. För jag är värd att vara lycklig.
TA INGEN SKIT! Som Grynet skulle ha sagt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar